Reaktion på beställning
Läs det och det och skriv sen en reflektion/kommentar.
Publicera någon gång snarast.
OK.
Leverans efterfrågas och levereras skall.
Den ansvarsfulle studenten läser plikttroget om än synnerligen och onekligen uttråkat.
Ofokuserat men ändå.
Men reflektioner uteblir.
Oväntat och otroligt och osannolikt men sant.
Det ekar i tomheten.
Den ansvarsfulle och för stunden konfunderade studenten kunde inte vara mindre berörd.
Inte ens en skugga till en halv tanke att spinna på.
Inte en endaste tråd.
Reflektionen blev snarare: -vilken ordorgie kommer att produceras idag?
Jo, en text utan särskild eller egentlig substans maskerad i vackra och någorlunda välvalda ord i snygg ordningsföljd och retoriska frågor i oändlighet.
Plus de sedvanliga subtila positioneringarna som skildrar efterfrågat och indrillat kritiskt förhållningssätt.
Luckor i resonemang belyses och författarnas bristfällighet påpekas.
Abstraktioner i all sin prakt.
Perspektivskiften gånger flera.
Så oförskämt magnifikt och överintellektualiserat att man skakar av beundran.
Eller tycker OK varför inte?
Och den ansvarsfulle och fortfarande lika konfunderade studenten kräks på sig själv.
Och så var ännu en uppgift gjord.
Check.
Inskickad och glömd.
Då tar vi nästa.
Vilket nöje.
medvetenhetens pris?
Ju mer man vet desto mer vet man att man så lite vet. Så sägs det i alla fall. Och ju mer man vet desto mer vill man veta. För att inte längre veta så lite. För ovetskap är plågsamt för dem som vet mycket och normalitet för dem som vet lite. Plågsam njutning eller njutningen av att vara normal? Om man inte vet och inte heller vill veta desto enklare tillvaro? Jag vet inte men jag skulle gärna vilja veta. Ovetskap orsakar oro. Och i bästa fall nyfikenhet. Den som inte undrar får sällan veta. Eller märker snarare inte när den tror sig veta då vetskap utan en ursprunglig fråga betraktas som sanning istället för föreställning. Vad vet jag. För vad kan man egentligen veta.
Var får du allt ifrån?
Vakuum, isolering, limbo.
Sekunder.
Ibland minuter.
Intryck en omöjlighet.
Avskärmad och instängd men alldeles rörlig.
Rörligare än någonsin och helt maktlös.
Ramar sprängs och allting flyter.
Ultrarapid eller slowmotion.
Frihet i sin allra renaste form - skärningspunkten mellan dröm och verklighet.
Illusionernas hemvist där önskningar och rädslor sammanstrålar.
Där jag alltid vill vara och där du alltid finns.
Ingens ansvar och ingens sorg.
Ingens realitet.
Logikens och kontrollens frizon där tankar leker och odlar dagens fantasier.
Dagar är bara olika sorters väntrum till nätter då verklighet anas.
Mod, modig, modigt, modigare
Att flytta till en ny stad är tydligen
modigt. Det krävs
mod har jag fått höra. Särskilt om man flyttar långt, själv och utan att känna någon. Intressant och såklart roligt. Vem vill inte vara
modig? Modigt är dock också att stanna. För min del är det faktiskt även
modigare. Det skulle jag aldrig våga. Det skrämmer mig mer än något annat. Vad händer om man stannar? Blir det stilla då? Och vad innebär stillhet? Det vet jag inte. Tror inte jag vill veta det heller. Så feg är jag.
Ständigt på väg utan något uttalat mål. Fast nu kanske jag är framme? Den tanken är inte särskilt bekväm och comfort är vad vi söker och eftersträvar. Skönt liv, sköna kompisar, skönt jobb, sköna skor och sköna hem. Eller? Är det inte allt som är allmänt jobbigt, segt, knöligt och stressade som är det som faktiskt betyder och ger något?
Vardagstristess kämpar alla emot. Men att göra något åt den är inte lika vanligt. Det är enkelt att mala om lunk men svårt att springa och ännu svårare att göra det utanför upptrampade stigar. Läsa i tidningar om sådana där coola människor som bryter upp, flyttar till Hawaii och öppnar hotell. Bli inspirerad och go wild and crazy och åka några veckor till Thailand och sippa paraplydrinkar och beklaga sig över sexturism. Classic. Och det vill ingen vara fast ändå helst.
Eller är det det konstanta sökandet efter NÅGOT ANNAT som gör att man missar här och nu? Leva i nuet ska vara nyttigt har jag hört - Mycket möjligt. Den som söker finner, men om man söker sökandet har man redan funnit sitt agn. Gäller bara att inte komma för nära för då blir man fast. Och krokar dödar, inte bara sökandet men också sökaren.
Jag är tillbaka.
När världen gungar bubblar golvet.
Det kokar i mig.
Att stå går inte längre.
Sinnen skärps i ångans värme som fjärmar från ignoransens trygga famn.
Locket är borttappat och det bränns.
Värmen attraherar och lockar.
De säger vänd dig bort och glöm bort.
Men sörjan kokar över, rinner ut och kletar.
Den penetrerar och jag drömmer men inte som förr.
Den är fast och även jag.
Kedjor av silke fästs med viskande löften.
Väggar vibrerar men taket står fast.
Det säger hit men inte längre.
Först måste apan dansa.
Inte för provokativt och inte för slött.
Taktfast och medhårs men inte friktionsfritt.
Jasägare är tråkiga, menlösa är menlösa och problemmakare är intressanta.
Synas men inte stråla, det kliar i ögon och blickar förförs.
Var tacksam och le.
Vi valde dig.
Visa nu oss.
