Mod, modig, modigt, modigare
Att flytta till en ny stad är tydligen modigt. Det krävs mod har jag fått höra. Särskilt om man flyttar långt, själv och utan att känna någon. Intressant och såklart roligt. Vem vill inte vara modig? Modigt är dock också att stanna. För min del är det faktiskt även modigare. Det skulle jag aldrig våga. Det skrämmer mig mer än något annat. Vad händer om man stannar? Blir det stilla då? Och vad innebär stillhet? Det vet jag inte. Tror inte jag vill veta det heller. Så feg är jag.
Ständigt på väg utan något uttalat mål. Fast nu kanske jag är framme? Den tanken är inte särskilt bekväm och comfort är vad vi söker och eftersträvar. Skönt liv, sköna kompisar, skönt jobb, sköna skor och sköna hem. Eller? Är det inte allt som är allmänt jobbigt, segt, knöligt och stressade som är det som faktiskt betyder och ger något?
Vardagstristess kämpar alla emot. Men att göra något åt den är inte lika vanligt. Det är enkelt att mala om lunk men svårt att springa och ännu svårare att göra det utanför upptrampade stigar. Läsa i tidningar om sådana där coola människor som bryter upp, flyttar till Hawaii och öppnar hotell. Bli inspirerad och go wild and crazy och åka några veckor till Thailand och sippa paraplydrinkar och beklaga sig över sexturism. Classic. Och det vill ingen vara fast ändå helst.
Eller är det det konstanta sökandet efter NÅGOT ANNAT som gör att man missar här och nu? Leva i nuet ska vara nyttigt har jag hört - Mycket möjligt. Den som söker finner, men om man söker sökandet har man redan funnit sitt agn. Gäller bara att inte komma för nära för då blir man fast. Och krokar dödar, inte bara sökandet men också sökaren.
Kommentarer
Trackback
