.
Är en skriven tanke mer värdefull än en oskriven? För mig är den det. Är det märkligt? Dessa ständiga frågor. Frågor som vare sig jag eller någon annan kan svara på. Om jag ändå kunde sluta undra. Vad ska detta konstanta, oupphörliga, oemotståndliga undrande vara bra för? Egentligen och på fullaste allvar? Ännu ett frågesjok, jag vet, jag kan intet annat. För vad kan jag om inte skriva och undra? Eller undra och skriva? Vad kommer först? Se där, nu kom det igen. Jag är så tröttsam. Jag är trött på mig själv.
Andra verkar inte tröttna. Tur är väl det. Men det är klart, de behöver inte lyssna på mina darrande och trevande och vanligen skeptiska tankar lika ofta som jag.
Men om det är som jag dessvärre tror så är det just skriva som jag kan och som jag vill. Eller? Jag kan i alla fall inte låta bli. Tangenter som lockar med möjligheter och tillika omöjligheter. De lyser, ja nästan glittrar och kräver min blick och det gnager i mitt huvud. De suger och jag irrar och hjärtat slår fort. Kan jag kanske denna gång lyckas förmedla något alldeles särdeles unikt och bedårande vackert? Eller blir det orddiarré de luxe? Att aldrig veta, det gillar jag. Och även det är väl tur. För jag vet inte alls mycket.
Och hur vet jag vilken tanke som är värd att skriva? Vilken förtjänar att vara respektive inte och således förpassas till glömska? Detta eviga val som jag inte kan värja mig mot. För att skriva är skrämmande. Det vet jag i alla fall.
