.
Är en skriven tanke mer värdefull än en oskriven? För mig är den det. Är det märkligt? Dessa ständiga frågor. Frågor som vare sig jag eller någon annan kan svara på. Om jag ändå kunde sluta undra. Vad ska detta konstanta, oupphörliga, oemotståndliga undrande vara bra för? Egentligen och på fullaste allvar? Ännu ett frågesjok, jag vet, jag kan intet annat. För vad kan jag om inte skriva och undra? Eller undra och skriva? Vad kommer först? Se där, nu kom det igen. Jag är så tröttsam. Jag är trött på mig själv.
Andra verkar inte tröttna. Tur är väl det. Men det är klart, de behöver inte lyssna på mina darrande och trevande och vanligen skeptiska tankar lika ofta som jag.
Men om det är som jag dessvärre tror så är det just skriva som jag kan och som jag vill. Eller? Jag kan i alla fall inte låta bli. Tangenter som lockar med möjligheter och tillika omöjligheter. De lyser, ja nästan glittrar och kräver min blick och det gnager i mitt huvud. De suger och jag irrar och hjärtat slår fort. Kan jag kanske denna gång lyckas förmedla något alldeles särdeles unikt och bedårande vackert? Eller blir det orddiarré de luxe? Att aldrig veta, det gillar jag. Och även det är väl tur. För jag vet inte alls mycket.
Och hur vet jag vilken tanke som är värd att skriva? Vilken förtjänar att vara respektive inte och således förpassas till glömska? Detta eviga val som jag inte kan värja mig mot. För att skriva är skrämmande. Det vet jag i alla fall.
Fundersamt
Jag har aldrig träffat någon som kan se så fundersam ut som dig Julia. Om man bara kunde skruva upp ditt huvud och se vad som rör sig där inne. Det vore något. Jo det vore det och det får du gärna göra. Om det går ihop sen såklart för det vore trist att vara huvudlös alltid istället för ibland. Eller skruva upp tankarna snarare. Hellre det än hela huvudet. Lösa upp lite knutar här och där. Alternativt sortera, strukturera och arkivera. Och tömma på skit som inte behövs. Vårstädning please. Eller så kan man gå i terapi. Eller käka prozac. Alternativt träna tills kroppen är så trött att huvudet kapitulerar. Jag tror på det sista. Beach 2011 oh yes.
Väggar
Väggar likadana överallt och jag tittar ändå hela tiden och undrar varför.
Borde, måste, skulle behöva att.
Fast det går inte för jag är fast.
Det är inte så noga, skriv vad som helst.
Frihet är möjlighet men också ansvar.
Avgör själv.
Det kan du ju.
Om man inte kan för att man inte vet då vet man inte och inte blir ingenting alls.
Klockan tickar.
Väggar byts.
Och fast är fast i sin frihet.
Inget görs för inget kan och väggar finns tyvärr alltid och också undran.
Ogripbar
Oförståelse min skugga och min vän.
Komplex och intressant.
Det går för fort, för djupt och du ler och låtsas för min skull.
Det gör ont men jag känner något i alla fall.
Om du ändå följde med en bit.
Jag ber dig aldrig.
Jag bara önskar.
Mitt fel jag vet.
Jag försöker att förklara.
Och varje gång det inte går ett nederlag.
Jag lägger ner.
Du finns i närheten.
Det räcker det.
För skuggor troget följer.
Mycket
Allt eller inget.
Lycka eller misär.
Uppe i det blå full av adrenalin, vin, koffein och nikotin eller under jorden där det river och sliter och huden spricker. Sörja som fyller lungor.
Extremt ska det vara eller inte alls.
Bara det är något.
För är det ingenting är det fel.
Mental misshandel när det är tråkigt.
För i grådask är inget vackert.
Du är vacker.
Ja, jag vet.
Spegeln
Avbilder flyktiga eller konstanta.
Ögonblick eller reliker.
Reflektioner verklighet eller strimmor av det som nyss har varit.
Det som är och blir kan föreställas men inte vetas.
Och inte kännas. Känslor styrda av omvärld.
Känner du något nu?
Nej för jag känner ingen och utan andra finns inget.
Andras känslor spelas upp.
Härma, efterlikna.
Prestera
Luft
En främling från länge sen. Som bjuder på champagne. Väcker med blommor och choklad. Likadan och jag med. I alla fall på just den platsen. Där och då. Där och nu. I en bubbla där vardag inte finns och tiden står still. Ingenting förändrat och ingenting förändras. En ventil som gör instängdheten påtaglig men uthärdlig. Promenader hand i hand. Annan plats och annat allt. Vi ses igen. Samma plats, samma tid, samma främling. Je t'aime.
Treo
Ett konstant brus.
Omgärdat av flimmer och hackningar.
Tankar hala utan konturer.
Glimtar av glidningar utanför mönster utan rationalitet.
Fantasi blandat med realitet och bäst av allt: det som är där emellan.
Vad nu det är.
För tankar är fiktion men också potentiell praktik.
Som buggar och fastnar.
Ofta på repeat och sällan complete.
Avstängning ogenomförbar.
Overload nästa.
Vilorum hittas i andras världar.
Där brusandet upphör för koncentration kräver tystnad och koncentration krävs för att inträda.
Du säger att du lyssnar men du hör inte.
Nej för jag hör men lyssnar inte.
Jag tittar dessutom hellre för du brusar för mycket.
On the move
Upphängd.
Oförmögen att gå vidare.
Rädd för att frikoppla för vad är frihet om inte okända trakter.
Handlingsförlamad och gömd bakom grindar av rök. Synligt och föraktat. Idiotförklarat.
Men du som är så brutalt medveten ser.
Tydligen inte det som helst bör ses.
Eller ser men har fastnat i betraktelsen.
Detta ljuvliga komplicerande och problematiserande.
En styrka som försvagar.
Paradoxernas paradox.
Paradoxernas ansikte hej på dig.
Vi är goda vänner sedan alldeles för länge med ett symbiosförhållande som växer.
Polariteter i en och samma.
Dubbelhet som resulterar i omöjlighet.
Val som inte kan göras och gråzonens låsning.
För val skapar chanser och risker.
Att stå vid korsningar och fundera skapar ingenting.
Om man ändå hade en karta.
Eller ännu hellre en slutstation.
Förflyttningar har en startpunkt och ett slut.
Tankebanor har det inte.
För var är början och slut om cirkeln är spiralartad och snäv.
Kanske borde agera.
Eller döva.
Ännu ett val.
Men den som hållas får håller och hänger.
Söndagsdrinken
Orka och våga.
Det vare sig orkar jag eller vågar jag.
Tänk om man vore lite coolare.
Det vore coolt.
Fast om man bara är uttråkad, understimulerad och omotiverad blir det inte mycket av något.
Tänk om någon annan orkade och vågade.
Det vore ännu coolare.
Men enkelt kan tydligen ingenting någonsin vara.
För vill du något får du fixa det själv.
Jag vill massor men helst vill jag slippa anstränga mig.
Orkeslös, modlös och rastlös.
Inte den bästa cocktailen men jag dricker den i alla fall.
Särskilt eftersom energin att fixa annan dricka lyser med sin frånvaro.
Borde verkligen bli en finsmakare och sluta med sån här skit.
Där har vi lösningen.
Eller uppsöka bättre bartenders som ser vad jag behöver.
Eller helt enkelt lära mig att beställa vad jag vill ha.
Den vandrande spegeln
Öar på himlen.
Stjärnor som fascinerar i sin avlägsenhet.
Så påtagliga men samtidigt så omöjliga att nå.
Omöjlighetens dragkraft.
För ljus drar uppmärksamhet och mörker skrämmer.
Ljuspunkter söks och därför finns.
Du borde bli komiker säger de.
Du skrattar alltid och det smittar.
Och glädje är ljus.
Det gillar vi.
Det uppskattade produceras.
Ridån är uppe.
När den går ner släcks ljuset och öar sänks i mörker.
I mörkret finns öarna fortfarande fast i annan form.
Men dem ser ingen för de skrattar inte.
Eld
Ögon som brinner som hos dårar.
I gränsland mellan manisk och lysande alltid närvarande.
Du suger blickar
men du tittar bortom och förbi allt.
Vad är det som du ser som jag inte ser?
Om jag ändå fick se genom dina ögon.
Jag vill inget hellre.
Välkommen in säger du.
För ensamheten är kvävande det märks.
Men trängsel släcker eldar.
De behöver syre och rum
och vad är du utan din eld?
Bara ett hjärta av is som krasar av tyngd.
Det håller inte.
Tur att brinnande ögon håller gravitation borta.
För isskärvor går inte att få ihop och utan hjärtat av is finns bara dåren.
om man ändå vore en teflonpanna
När tornados möter vulkaner blir himlen skär.
Skär gör även ord som tillsammans bildar en artig undran.
Skakigt sinne söker lä för att sluta rusa.
Fast rusningar är tjusningar och det som gör ringar större.
Både under ögon och på fingrar.
Jag förstår inte vad du menar.
Nej det gör inte jag heller för jag menar ingenting.
Betraktaren betraktar och vill helst inte bli betraktad.
Den vill vara i periferin fast helt i mitten för att kunna se allra bäst.
Sitta på bänken och vara med men gå när spänningen eskalerar och blir för het.
Oberört förundras och tycka det mesta är intressant men inte mer.
Eller sitta under ekar och lukta på blommor och skriva dikt.
Förändraren förändrar och förändrar även sig själv.
Dynamisk, engagerad och auktoritär.
En kameleont som passar alla.
One size fits all.
Betraktaren däremot passar ingen och försöker inte ens.
Den tittar tills den lessnar och går sedan tyst.
Reaktion på beställning
Läs det och det och skriv sen en reflektion/kommentar.
Publicera någon gång snarast.
OK.
Leverans efterfrågas och levereras skall.
Den ansvarsfulle studenten läser plikttroget om än synnerligen och onekligen uttråkat.
Ofokuserat men ändå.
Men reflektioner uteblir.
Oväntat och otroligt och osannolikt men sant.
Det ekar i tomheten.
Den ansvarsfulle och för stunden konfunderade studenten kunde inte vara mindre berörd.
Inte ens en skugga till en halv tanke att spinna på.
Inte en endaste tråd.
Reflektionen blev snarare: -vilken ordorgie kommer att produceras idag?
Jo, en text utan särskild eller egentlig substans maskerad i vackra och någorlunda välvalda ord i snygg ordningsföljd och retoriska frågor i oändlighet.
Plus de sedvanliga subtila positioneringarna som skildrar efterfrågat och indrillat kritiskt förhållningssätt.
Luckor i resonemang belyses och författarnas bristfällighet påpekas.
Abstraktioner i all sin prakt.
Perspektivskiften gånger flera.
Så oförskämt magnifikt och överintellektualiserat att man skakar av beundran.
Eller tycker OK varför inte?
Och den ansvarsfulle och fortfarande lika konfunderade studenten kräks på sig själv.
Och så var ännu en uppgift gjord.
Check.
Inskickad och glömd.
Då tar vi nästa.
Vilket nöje.
medvetenhetens pris?
Ju mer man vet desto mer vet man att man så lite vet. Så sägs det i alla fall. Och ju mer man vet desto mer vill man veta. För att inte längre veta så lite. För ovetskap är plågsamt för dem som vet mycket och normalitet för dem som vet lite. Plågsam njutning eller njutningen av att vara normal? Om man inte vet och inte heller vill veta desto enklare tillvaro? Jag vet inte men jag skulle gärna vilja veta. Ovetskap orsakar oro. Och i bästa fall nyfikenhet. Den som inte undrar får sällan veta. Eller märker snarare inte när den tror sig veta då vetskap utan en ursprunglig fråga betraktas som sanning istället för föreställning. Vad vet jag. För vad kan man egentligen veta.
